Carina Sandberg

Sensorisk integration

All information som kommer till oss från vår omgivning och vår kropp får vi via våra sinnen. Vi är bekanta med sinnen som smak, lukt och hörsel, men sällan tänker vi på att även beröring, kroppsrörelser, kropps ställningar och gravitationen förnimms via våra sinnen. Känsel sinnet kallar vi också "det taktila sinnet ", rörelse och balanssinnet kallas "det vestibulära sinnet " och förnimmelsen av kroppens lägen kallar vi proprioseption (eller kinestesi). På samma sätt som ögonen samlar information för att tolka det vi ser, samlar kroppens övriga sinnen information om tex. var på huden vi blev berörda (taktila sinnet), om armen hålls utsträckt eller inte, om stolen vi sitter på är hård (proprioseptionen) och om vi rörs, balanserar och hur vi gör det (det vestibulära sinnet). Dessutom påverkar gravitationen oss hela tiden. Den information vi får från våra sinnen, via kroppens receptorer (nervceller, känsliga för olika sinnesintryck), integreras (samordnas) i hjärnan. En integration sker redan på hjärnstamsnivå. Då integrationen fungerar som den ska, kan man likna den vid en trafikpolis som dirigerar trafiken (sinnesintrycken) så att de flödar till "rätt" ställe och i rätt mängd. De taktila, vestibulära och proprioseptiva sinnet utvecklas mycket tidigt i livet, ja utvecklingen börjar redan i fosterstadiet. Sinnena fungerar nära varandra i ett mycket komplext mönster, och utgör grunden för vår fortsatta utveckling. Det taktila, proprioseptiva och vestibulära sinnena formar tillsammans med våra andra sinnen hela vår utveckling. Med begreppet sensorisk integration menas just samordningen mellan de olika sinnesintryck vår kropp samlar in, så att vi kan fungera meningsfullt i vår vardag. Teorin och terapin kring den Sensoriska Integrationen (SI) grundar sig på barnergoterapeuten och psykologie doktorn A. Jean Ayres arbete. Hon funderade över hur, till synes normala, intelligenta barn, där det inte fanns hjärnskador eller skador på receptorerna, kunde ha stora svårigheter med inlärning och beteende. Hon började undersöka sambandet mellan barns utveckling & inlärningssvårigheter och hjärnans funktioner. Med sina undersökningar som grund utvecklade Ayres både ett bedömningstest och en terapiform som förklarar hur man bäst behandlar barn med störningar i den sensoriska integrationen. Inom området har gjorts och görs oavbrutet forskning. Även andra vetenskapliga områdens framsteg, såsom neurologi, neurofysiologi och utvecklingspsykologi påverkar hela tiden den sensoriska integrationens teorier och terapimetoder.

Föräldrarna känner sina barn bäst, de märker om barnet i vissa situationer reagerar annorlunda än andra barn. Ett barn med störningar i den sensoriska integrationen (SI) är "annorlunda". Vardagen med ett barn med SI störning blir besvärlig. Barnet är mer irritabelt än sina jämnåriga, kanske mer klumpigt, mer osäkert, har svårigheter att lära sig nya saker. Hos ett barn med SI störning hittar man inga avvikelser i hjärnan, inte heller receptorerna är störda. Det är någonstans "på vägen" upp till hjärnan som informationen "tappas bort", försvagas eller förändras så att barnet inte agerar såsom det borde vid ett visst tillfälle. Just det, att läkaren inte hittar avvikelser, gör att barnet blir svårt att diagnostisera.

För de flesta barn utvecklas den sensoriska integrationen "av sig självt" då barnet leker och fungerar. Den motoriska planeringen och förmågan att fungera meningsfullt i omgivningen är ett naturligt resultat av utvecklingen. Alla barn kan vid vissa åldrar, vara extra "besvärliga", tex motsätta sig vissa klädesplagg, vägra gå i duschen , inte öppna munnen vid tandläkaren. Detta är naturligt och den del av utvecklingen. För barn med SI problematik, däremot, blir det "för mycket". De reagerar för mycket på ett visst stimuli och det "går inte över". De här barnen, där integrationen inte utvecklas som den borde, bör få hjälp i ett så tidigt skede som möjligt. Ju tidigare barnet får hjälp, desto bättre. Hjärnan är mer plastisk (omformbar, bildar nya nervbanor) vid yngre ålder, varför det då är lättare att påverka barnen. Numera ger man terapi (som konsultation till föräldrar och vårdare) redan åt spädbarn, men redan en 1-2 åring har nytta av direkt SI terapi. Ny forskning har dock visat att hjärnan är plastisk hela livet, vilket betyder att det i praktiken aldrig är för sent för terapi. Får barnet inte hjälp kan störningen ge som följd problem i den fortsatta utvecklingen, beteendet och inlärningen.

På vilket sätt ses då SI störningar i vardagslivet?
Tex;
- Barnet är extra känsligt för beröring, vill inte bli kramat, blir mycket irriterat om någon stöter till det, hamnar lätt i slagsmål. Det undviker att vistas i grupp i rädsla för att bli berört. Det undviker grövre mat som kräver att tuggas, vill helst inte tvätta håret eller låta klippa sig. Det blir irriterat av en viss sorts klädesplagg. Barnet kan också vara onormalt känsligt för ljud i vissa omgivningar eller vara mycket ängsligt inför olika rörelser, både då det gäller att röra sig själv, som att gå uppför/nedför trappor, i backar odyl, eller att vistas på ett underlag som rör sig. Som liten kan barnet ha haft sömnsvårigheter eller sovit onormalt mycket.
- Barnet reagerar mycket svagt på vestibulär sinnesstimuli, tex kan barnet gunga i mycket hög fart och inte känna den minsta rädsla, eller åka karusell länge, länge utan att bli yr. Eller den andra ytterligheten att det reagerar för mycket och inte vågar använda leksakerna i lekparken.
- Barnet kan ha svårigheter att styra sin kropp i olika rörelser och få dem flytande (bilateral koordination). Det gäller både fin- och grovmotoriken. Barnet lär sig inte cykla samtidigt som sina kompisar, det har svårigheter att klättra, hoppa rep, skala potatis eller skriva. Ofta är även dess tal och språk försenat.
- Barnet har svårt att bete sig på ett kontrollerat och meningsfullt sätt. Det reagerar impulsivt, utan eftertanke, och har svårt att planera sina rörelser. Det "handlar först och tänker sen". Det har svårt att acceptera motgångar och blir mycket upprört över att tex förlora ett spel. Barnet har ofta ett dåligt självförtroende då det märker att något är "annorlunda" med det.
- Som skolbarn har barnet inlärningssvårigheter trots att det intelligensmässigt är på normal nivå.

Ingen människa har en "perfekt" sensorisk integration och enskilt kan ovannämnda svårigheter också finnas, som sagt, övergående hos det "normala" barnets utveckling. Ett barn med SI störning har oftast stora problem av ovanstående eller så undviker det helt enkelt aktiviteter som det ofta misslyckas med.

För att kartlägga om problem av SI typ finns hos ett barn krävs testning av en SI skolad terapeut. Testningen sker genom dels ett standadiserat test dels genom klinisk bedömning.

Grundtanken i SI terapin är att genom barnets egna aktiva deltagande, i en omgivning som är utformad efter med beaktande av barnets problematik, få möjlighet att ta in sådana sinnesintryck som för dem är svåra att tolka. Man tror på¨ hjärnans plasticitet (förmåga att bilda nya nervbanor) och genom denna skapa nya vägar för att nervimpulserna ska komma fram i "rätt " form. Vilket i sin tur leder till att barnet tolkar intrycken rätt och fungerar därefter.

Terapin är upplagd så att barnet känner att det styr terapin, det ska kännas som, och ser för åskådaren ut som, lek. Terapeuten måste därför hela tiden vara uppmärksam på barnets motivation samt förmåga, och kunna erbjuda nya aktiviteter ifall en känns tråkig eller för enkel/svår. Terapirummet och de speciella SI redskapen har därför stor betydelse. Allt anpassas efter det enskilda barnets problem, vilket noggrant fås fram under testningen.

Rätt given, av en SI skolad ergoterapeut, och i en rik omgivning har i SI terapin setts mycket stora framsteg. Som renodlad och till rätt diagnosgrupp, dvs intellektuellt normala barn med inlärnings- och beteendestörningar, ses naturligtvis de största framstegen. Barn som diagnostiseras DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception) har SI problem, och får oftast hjälp av terapin. Även hos barn med dysfasi finns ofta problem av SI typ, liksom hos barn med dyslexi.

Terapiformen kan även användas, och används, som ett komplement till ergoterapin åt barn inom andra handikappgrupper, där man påvisat förändringar i hjärnan. Med stor framgång behandlas barn med autism, Aspbergers syndrom, CP, hemiplegi, synskadade barn, för att nämna några. Dessa barn visar oftast också (sekundärt) problem inom områden som rör sinnesintegrationen, varför den med fördel kan användas. Man pratar då om SI inriktad ergoterapi.

Varför SI terapi?

”Ayres sensory integration theory and therapy” är en vetenskapligt undersökt terapiform, som under 1960talet utvecklades av ergoterapeut och psykologiedoktor A.Jean Ayres. Terapiformen grundar sig på barnets normala utveckling och hjärnans plastisitet, dvs omformbarhet. Man utgår från att den normala utvecklingen följer ett visst hierarkiskt mönster, där alla delar av vår motoriska och mentala utveckling spelar roll. Terapiformen utvecklades i början som ett svar på varför till synes normalintelligenta barn (och vuxna) hade svåra beteendestörningar, och stora svårigheter att klara sin vardag. De var sensoriskt överkänsliga, känsliga för olika lägesförändringar, ljus, ljud, kläder och mat. De var otrygga i sin egen kropp och hade stora svårigheter att motoriskt planera sina rörelser och hitta en ide och en meningsfull aktivitet (praxi).

Terapiformen som hjälper barnen att tillgodogöra sig den sensoriska input, som de av någon orsak inte kunnat göra, visade sig vara mycket effektiv. Barnet får genom möjlighet till ökat intag av sensoriskt input via den djupa känseln (proprioseptionen), den ytliga känseln (taktila sinnet) och rörelse och balanssinnet (vestibulära sinnet) möjlighet att integrera sina sinnen. Kort sagt bildas det bildas nya nervbanor i hjärnan, och barnets beteende förändras.

Redan från början märkte man att terapiformen var mycket effektiv även på barn med Autism, och forskning började göras inom området. Idag är det vida känt att SI terapin hjälper barn med Autism att bli mindre sensoriskt överkänsliga, att lättare kunna tillgodogöra sig föda och få en bättre hygien. Samtidigt som de får en starkare kroppskännedom och blir tryggare i sig själv. Vilket i sin tur gör dem mer lätthanterliga i vardagen och bereder möjligheter för inlärning.

Barn med Fragil X, Adhd och add har även de studerats och man har kunnat konstatera att SI terapin även här är mycket effektiv. Barn med CP skador, hemiplegi och spastisitet, har naturligt mycket svårt att röra sig, vilket leder till en långsammare integrering i hjärnan. Även här har SI terapin gett mycket goda framsteg. Likadant har forskning gjorts hos barn med synstörningar, blindhet och även förtidigt födda barn, samt barn som tillbringat sin första tid på barnhem.

Vuxna har även de kunnat tillgodogöra sig av SI terapin och kanske speciellt teorin, då de fått förståelse för sitt sätt att reagera och kunnat hitta fritidssysselsättningar som hjälper dem i vardagen. I mitt arbete som Ergoterapeut använder jag alltid SI teorins ramar, även hos barn och unga med svåra funktionsnedsättningar. Teorin ger mig en mycket stabil grund att stå på och har kunnat förklara många svårigheter hos barn och unga med svåra funktionsnedsättningar. Den är speciellt effektiv hos barn med sinnesöverkänsligheter och detta är mycket vanligt hos sgs alla barn med svåra funktionshinder. Rehabiliteringen måste alltid starta från den punkt barnet, ungdomen eller den vuxna befinner sig och härifrån arbeta sig framåt, för en bättre förståelse för sin kropp och sitt beteende och härigenom en bättre livskvalite.